"Har tränat som Rocky"

DOKUMENT: Khaddi Sagnias väg till OS – från skador & panik till glädje & drömmar

VM-sjua och årets genombrott i Idrottssverige i fjol.
Inför i år var tanken att ta klivet upp och slåss om olympiska medaljer.
Sportbladet har exklusivt följt längdstjärnan Khaddi Sagnia på nära håll under hennes OS-resa och fått ta del av en kamp mot skador, tvivel och rena panikkänslor. Men också pratat religion, tårar och allvar med Sveriges spralligaste idrottare.
– Jag är väldigt stolt över att jag har orkat ta mig hit, säger hon.

tt accelerera i cirka 30 meter för att precis framme vid längdhoppsplankan nå maxfart och sekunden senare omvandla all den fart som byggts upp till ett långt hopp, framåt och uppåt, utsätter kroppen för otroliga påfrestningar. Undersökningar visar att när foten sätts i plankan av en längdhoppare går den negativa bromskraften från 0 kilo till 700 kilo. Det handlar om millisekunder av normalt sätt omänskliga påfrestningar på upphoppsbenet och finns det någon tveksamhet i hur kroppen ska reagera på den belastningen påverkas givetvis en längdhoppares kapacitet.

Katrin Klaup vet allt detta.

Den 62-åriga tränaren med rötterna i Estland tränar sedan flera år tillbaka VM-sjuan Khaddi Sagnia. Nu sitter hon vid ett bord i Globens Annex och väntar på att hennes adept ska göra media inför Globengalan den följande februaridagen.

Medan Khaddi skojar med TV4-reportern och tar över intervjun på egen hand lutar sig Katrin fram och förklarar sina senaste dagar:

– Khaddi har haft panik, nästan varit deprimerad. Jag har varit mer som en präst än en tränare de senaste dagarna, säger hon.

Det låter allvarligt.

Men tittar man på Khaddi Sagnia när hon glatt gör media med journalist efter journalist är det lätt att tro att Katrin Klaup spelar mig ett spratt. Men Katrin vidhåller öppet att Khaddi är långt ifrån att vara i balans. Anledningen till att en av Sveriges största friidrottsstjärnor ”panikat”, som Katrin uttrycker det, är dels en besvärlig förkylning efter ett läger i Sydafrika, men framför allt en ”dålig känsla i benet” när hon gör sitt avstamp.

– Hon är hemskt explosiv och snabb och nu händer det ibland att hon kommer lite snett i tryckmomentet och att det sträcker lite på sidan av benet. Det hände nu senast på Nordenkampen, men det var inte farligt utan bara en irriterande känsla. Men Khaddi fick direkt panik och sa att ”nu händer allt på en gång”, säger Katrin och fortsätter:

– Jag sa, ”Khaddi, det här är samma som när du var ung och trodde att du hade gått sönder när du hade fått mjölksyra.. ”Oh my god…”, som Khaddi brukar säga, skrattar Katrin Klaup.

Några timmar senare är vi på de aktivas hotell ute i Kungens Kurva, söder om Stockholm. Khaddi sjunker ner i en av lobbysofforna. Hon har precis fått massage i ett försök att mjuka upp den stela lårmuskeln och spår av den där ”panikande” Khaddi syns mellan raderna och skratten.

– När man kommer till plankan och det drar till så där… det är så jobbigt! Ibland känner man bara, ”aaahh, det gör så jävla ont”. Sen blir man mer och mer rädd när man kommer fram och vågar inte stampa av. Det är skitjobbigt!, säger hon och berättar att hon är på jakt efter, den för utomstående så abstrakta, ”hoppkänslan”.

– Den där goa känslan när jag hoppar ut och bara känner att jag flyger, jag har inte hittat den ännu. Det stör mig lite, det låser sig lite, typ.

Det var inte så här uppbyggnaden på hennes hittills viktigaste idrottsår skulle inledas. Fjolåret visade på så mycket mer. Klivet upp i världseliten togs utan helt utan problem och efter personliga rekordet, 6,78, och en sjundeplats på VM i Peking började många i friidrotts-Sverige syna den där utvecklingskurvan med något drömmande i blicken. Någon decimeter till nästa år kändes som ett naturligt steg och plötsligt var tankar på en medalj i Rio helt realistiska.

SOK tog ut Ullevihopperskan i OS-truppen redan under september och på Idrottsgalan utsågs hon till årets nykomling i svensk idrott, men under tiden försvann alltså känslan och ersattes av en osäkerhet.

– För mig är det så att hittar jag känslan så håller jag hårt i den, då kommer den inte att försvinna. Får man upp självförtroendet så känner man att allt går skitbra, säger hon.

När du inte har den, sprider sig den oron till ditt vanliga liv utanför friidrottshallen också?

– Ja, så blir det faktiskt. Man vill bara hem och chilla och veta att det här fixar jag, det är lite jobbigt att veta att man inte gör det just nu.

Svaren är tydliga och otvetydiga, Khaddi grubblar och tvivlar på sin kvalitet som längdhoppare och på sitt verktyg, kroppen. Ändå är det svårt att få ihop det med den sprudlande energi som omger 22-åringen under hela intervjun – ja för all del, under varje enskilt tillfälle jag har träffat Khaddi. Hon är alltid ett enda stort leende.

Kan det bli svårt att förklara för andra att du faktiskt är så här bekymrad och fundersam ibland? 

Svaret börjar, givetvis, med ett stort skratt innan hon fortsätter:

– Ja självklart. Grejen är bara att jag tar lättare på saker och ting runt om, men går det dåligt kan jag sitta och reflektera över varför det gör det och försöka hitta en lösning. Det tycker jag är viktigt att göra. Bara för att det har gått dåligt så kan man inte skratta bort det och vara glad, man ska få vara ledsen och tänka på hur man ska göra bättre nästa gång. Det gör jag.

Det känns som OS inte kan vara nog långt borta när vi pratar. Men när årets största tävling kommer på tal släpper ändå Khaddi oron helt och hållet.

– Alltså OS, heeerregud vad sjukt, utbrister hon på förstärkt Göteborgsdialekt.

– Jag har alltid drömt om att vara med på OS, det är så stort. Självklart vill man prestera som bäst där, det är det största man kan vara med på, säger hon.

Men först ska hon hitta känslan på Globens uppbyggda och studsiga banor.

***

et slutar i blygsamma 6,47, ansatsen stämmer inte och inlöpningen mot plankan blir orytmisk. Jag förväntar mig en deppig Khaddi i den mixade zonen efteråt.

Men det är fel, Khaddi menar att den där känslan fanns i hoppningen. Resultaten kanske inte visade det, men den var bestämt där.

– Jag får ändå vara glad att jag fick det jag sökte efter, den där goa känslan. Det ska jag ta med mig hem och jobba vidare med mot SM – där jag ska hoppa 8 meter haha.

Det blir så klart inga åtta meter som Khaddi skämtar om.

Det blir inte ens någon tävling.

Förkylningen som hängt i sedan Sydafrika gör att hon står över och plötsligt har Khaddi bara drygt två veckor till vinterns höjdpunkt, inomhus-VM i Portland USA, och två svaga tävlingar som enda kvitto att visa upp.

Hon lägger in en tävlingsträning en vecka efter SM och hoppar 6,57. Ett besked gott nog för att åka till Portland trots allt. Men tveksamheten kvartstår när vi hörs dagen innan avresan.

–  Jag ser faktiskt fram emot träningen efter VM…, säger hon nästan direkt.

– På ett sätt vill jag bara ha det gjort, för att kunna gå vidare och jobba med de sakerna jag vill jobba på. Men samtidigt ska det bli jättekul att tävla.

Efteråt IVM erkänner Katrin att hon inte räknade med något lyckat resultat.

– Jag visste redan innan vi åkte att den här tävlingen är körd. Det är bara att tänka sig själv i den situationen, man vågar inte hoppa, säger hon och syftar på rädslan för smärta i upphoppet.

Men ändå blev IVM värre än Katrin trott.

Efter två helt misslyckade hopp bröt Khaddi tävlingen. Med tårarna rinnande förklarar för SVT att hon inte vet vad smärtan kommer ifrån men att den inte alls går att hoppa.

– Jag har väldigt ont i låret och vet inte vad det är ännu.

Domen när hon kommer hem är i värsta fall lite stressande, men långt ifrån ett dråpslag. Total träningsvila för benet i två veckor följt av en månads träning utan tung hoppträning ska lugna den överansträngning som fysioterapeuten diagnosticerat henne med.

Det sammanfaller med en planerad resa till paradisön Mauritius och där inleds rehabiliteringen både fysiskt och mentalt.

– Det var skönt att få bryta ihop och gråta och sedan reflektera över vad som hänt. Men först och främst var jag glad över att få sörja på mitt sätt. Det är viktigt att folk får göra det, berättar hon senare.

Sorgen hanterade hon som alla tidigare motgångar genom att vända sig till familjen, mamma och sju äldre syskon, och till Gud.

Just tron på Gud är något som Khaddi Sagnia återkommer till. Uppfostrad i en muslimsk familj med rötterna i Gambia har hon alltid vänt sig till Gud. Inte på något sätt en ovanlig väg att finna motivation och vägledning om man tittar på idrottare internationellt, men i ett svenskt friidrottslandslag sticker hon ut när hon efter framgångar i första hand tackar Gud och i andra hand tränare, sig själv och folk runt omkring.

– Det är verkligen inte ytligt att be för idrottslig framgång. Det är något jag älskar och jag ber för allt, för alla. Gud ser och ibland blir det inte som man har bett om, men det kan finnas en orsak bakom det. Det är bara att fortsätta att be, då kommer det framgång. Jag gör det jag känner ger mig mycket energi och det är att be, jag mår bra av det.

Det är inte alltid hon hinner be fem gånger om dagen under tävlingssäsong, men hon är tydlig med att hon gör allt för att kompensera de gånger hon missar ett bönetillfälle.

– Jag ber så mycket jag kan, en bön kanske tar 15 minuter lite beroende vilken tid det är på dagen. Jag känner en sådan inre fred när jag ber och släpper allting, det är bara du och Gud. Det lönar sig till slut.

Att vara elitidrottare och religiös är två livsstilar som inte alltid är lätta att förena. Det är inga problem att få förståelse från resten av träningsgruppen förklarar Khaddi, men när fastemånaden Ramadan inleds precis samtidigt som tävlingssäsongen krockar fysiologin med viljan att avhålla sig från näring under dagens alla ljusa timmar.

– Det är ett bra sätt att gå ner till tävlingsvikt, försöker Khaddi skämta innan hon konstaterar att hon får vänta med att fasta till efter OS och resterande säsong är över i september.

– Det är svårt att tajma in med träning och tävling. Men gör jag inte 30 dagar nu så måste jag göra det efteråt, jag måste betala av de dagarna.

Khaddi berättar att hon bär på skuldkänslor för att hon skjuter på sin Ramadan.

– Ja, jag får skuldkänslor. Det betyder så himla mycket, det är en stor del i islam och jag får verkligen dåligt samvete när jag tänker på det. Det bästa jag kan göra är att be, be, be och läsa Koranen. Det hjälper väldigt mycket.

När vi träffas nästa gång, i slutet av april, är det dock fortfarande en dryg månad kvar till Ramadan. Nyfikna på hur Khaddis kropp mår efter en månads försiktig uppbyggnad bestämmer vi träff i Utby/Vikingens kanslilokaler, i en barack intill Friidrottens Hus vid Slottskogsvallen i Göteborg. När vi kommer in är Khaddi i full gång med att metodiskt fylla kuvert med diverse olika papper, sätta adressetikett på dem och lägga dem i en plastlåda från Posten. Det är Göteborgsvarvet som förbereds och då får även klubbens elitaktiva rycka in och göra sin del.

– Det är skönt att kunna hjälpa till, ha något att göra, säger hon innan hon återgår till sorterandet.

Till en början är vi lite oroliga för att våra frågor ska störa henne och leda till en smärre arrangörsskandal med felskickade nummerlappar i storloppet, men Khaddi verkar obrydd över att genomföra en intervju samtidigt som hon sitter med ryggen vänd mot oss och jobbar.

KHADDI OM...

…vegetarisk mat:

– Jag hade en kompis som lagade det till mig, det borde inte vara något problem – men jag spydde hela dagen för att det var vegetariskt. Min mage bara undrade ”var är köttet!?”.

… SD:s framryckning:

– Socialdemokraterna har inte behandlat de här flyktinggrejerna bra, folk fattar inte vad som händer. Jag tror många drar sig till SD därför. Socialdemokraterna behöver visa lite action för nu pratas det om att ingenting händer, folk är helt confused.

… rädslan för dopning:

– Jag dricker aldrig ur en flaska jag inte har haft uppsikt på. Då vet man inte vad som finns i den, det är bara att skita i den och kasta den. Det gäller ens liv och då kan man inte skylla på andra. Jag äter bara mat, inga kosttillskott. Det närmaste ett kosttillskott är blutsaft.

… att vara stor i mammas hemland, Gambia:

– Det är så roligt att åka dit. Jag var med på sport-tv där, ascoolt! Så fräckt!

… gosedjuret Cocco:

– Jag älskar den här, den är så gosig. Jag fick den på Ungdoms-OS i Singapore 2010. Den har så roligt hår!

***

N
Hon berättar att det är nästan så här hon föreställer sig att ett parallellt liv hade sett ut om hon inte hade varit längdhoppare på heltid. Inte nödvändigtvis ett ändlöst sorterande, men sannolikt kontorsjobb.

– Helt seriöst så hade jag velat hålla på med ekonomi, så jag hade nog suttit på kontor.

– Eller kanske något inom medicin, fyller hon i. Plastikkirurg! Men ekonomi gynnar mig också, jag behöver räkna mina egna pengar också, haha.

Hon är noga med att själv ha koll på vad som händer kring sponsoravtal och inkomster.

– Jag har min bror också, han är ekonom och håller reda på saker, men det är viktigt för mig att inte bara lämna över saker allt till andra. Jag är alltid med så bestämmer vi ihop.

Hur ser din ekonomi ut? 

– Det ser bra ut. Men det ska bli bättre, haha.

Att spara för framtiden är viktigt, men för Khaddi som växt upp med en ensamstående mamma och sju äldre syskon i ett av Göteborgs fattigaste bostadsområden, Hjällbo, handlar det också om att njuta av stunden.

– Jag njuter av vad jag har, vill jag ha något så försöker jag köpa det för jag har inte alltid haft det så bra när jag var yngre.

***

fter framgången kommer dock inte bara nya ekonomiska möjligheter. Efter genombrottet i fjol har Khaddi blivit en offentlig person på allvar. På sociala medier som Instagram rasar följarna in och när jag och fotograf Pontus Orre försöker skicka en vänförfrågan till Khaddi på Facebook för att kunna styra upp intervjutid når den inte ens fram eftersom hon redan fått så många vänförfrågningar att Facebook blockar dem.

Khaddi säger att hon får klart mest positiv energi från alla fans. Men berättar också att hon har haft en del problem med näthat och stalkers.

– Alltså det finns, de lever livet…, säger hon sarkastiskt och förklarar att hon därför tvingats byta telefonnummer.

– Ja, folk har typ ringt på kvällar och allting, sånt är jobbigt.

– Än så länge har ingen gått över gränsen, det är ingen som har kommit hem till mig eller så.

Är du vaksam på personer som kommenterar mycket eller hör av sig ofta på sociala medier? 

– Ja det är jag, man vet aldrig. En dag kan de dyka upp vid min dörr… vad ska man göra då?, suckar hon.

Flera idrottsstjärnor väljer helt bort att läsa kommentarer om sig själv på sociala medier i samband med olika tidningsartiklar, men Khaddi följer med och har till och med gått så långt att hon själv gått in och konfronterat en av Sportbladets läsare som kommenterade under en artikel på Facebook.

– Ja just det! Det var det där med tårtan, jag sa efter VM att jag skulle äta ihjäl mig på tårta på hotellet för att fira och den här personen gick ut och flippade. Jag bara ”rädda ditt liv och låt det här vara”. Om jag nu ska äta ihjäl mig så är det jag som ska göra det och inte du, jag fattar inte varför folk ska ”gråta” så där

– När han fattade att det var jag som svarade så ändrade han sig bara så där… Visa flippar som det gäller deras liv, men jag fortsätter äta tårta, haha.

Efter en lunch på intilliggande Frölundaborg och en tur in till stan där Khaddi köper ett lyftarbälte är det dags för dagens träningspass. Det är fortfarande hoppförbud, i stället blir det löpintervaller, medicinbollsträning och fotstyrka. Lika skärpt som Khaddi är när det väl är dags att utföra någon övning lika disträ framstår hon däremellan. Precis före den sista 100-metersintervallen står Khaddi och pratar med en kvinna i hallen och Katrin får ropa in henne till startlinjen i sista sekunden, men i stället för att bara haka på träningskamraterna Mari Klaup Hafdis Sigurdardottir gör Khaddi sin snabbaste intervall på hela dagen. Ja, rentav lite för snabb, säger Katrin Klaup. Så fortlöper hela träningen, när det väl krävs höjer sig Khaddi både ett och två steg.

Härifrån handlar allt om att sakta vänja kroppen vid hoppning igen. Först då tänker Khaddi prata om årets höjdpunkter EM och OS, säger hon.

– Det finns en plan, men det beror helt på hur allting känns när hoppträningen kommer igång. OS och EM, det får bli som det blir.

***

kningen sker stegvis. Först lätta hopp från sju stegs ansats och sedan sakta ut till full ansats under träningslägret i Spanien under månadsskiftet maj/juni.

– Om my god! Det var lite pirrigt, men jättekul. Skönt att få testa tävlingsansatsen.

Tänkte du mycket inför de där första hoppen?

– Först tänkte jag mycket på låret, men jag blev tryggare och tryggare och jag kände ingenting. Rehaben hade stärkt mig, jag har fått mer självförtroende i låret.

Självförtroende i låret?! 

– Haha, ja det är sådant som bara händer mig.

När vi pratar den här gången är det Diamond League från Oslo på tv. Landslagskollegan Erica Jarder är där, men Khaddi väntar ytterligare två dagar med sin debut hemma i Göteborg på ungdomstävlingen Sävedalsspelen. Den där känslan börjar infinna sig, men någon koll på hur långa hoppen på träning är har hon inte.

– Jag kollar inte när Katrin mäter, viktigaste är en skön känsla. Jag har ögonmått.

Lite tappad träningstid under våren har hon kompenserat med nya lärdomar. Det är lätt att glömma att det här bara är tredje riktiga säsongen som längdhoppare för ett av Sveriges största OS-hopp.

– Jag har lärt mig att jobba långsamt. Att när man kör teknikövningar så ska man verkligen tänka på tekniken. Det är små saker man gör fel som bygger en felaktig belastning.

Tålamodet betalar sig. Tävlingsdebuten slutar med med fina 6,68 i lite för mycket medvind. Därefter följer några lite mindre lyckade tävlingar innan EM.

Resultatmässigt visade inte EM heller någon sprakande form. Men en sjätteplats, bara sex centimeter från medalj – dessutom med långa övertrampshopp – tände en OS-gnista hos Khaddi Sagnia på allvar.

– Just nu känner jag att jag bara vill träna sönder. Jag har sådan hunger att jag bara vill mata den. Jag ska åka hem och träna som Rocky.

***

Som Rocky ser hon inte ut när hon står i OS-byns internationella zon, hon är klart mer avslappnad när hon njuter i solen. Här är det konstgräs och fejkade strandbakgrunder, men Khaddi trivs i det stela och på ytan ganska ogästvänliga höghusområdet. Hon berättar att hon har hunnit få en kram av Usain Bolt, ”det var han som kom fram på träningsarenan”, och fyllt bandet till sin ackrediteringsbricka med pins från hela världen så till den grad att förbundskapten Karin Torneklint skämtar om nackspärr.

– Bahamas är väldigt snygg, den gillar jag med sina OS-ringar och sen har vi Trinidad och Tobago som också utmärker sig, säger hon innan hon rusar fram till en ledare från Antigua och frågar om ytterligare ett byte.

Den sociala miljön passar henne perfekt.

– Det är riktigt kul att vara här, jag har längtat jättemycket.

Har din ”Rockyträning” gått som planerat? 

– Den har gått väldigt bra, jag är supernöjd över träningspassen jag har gjort. Känslan är superbra och jag känner verkligen att jag kommer hit och har gjort allt jag kan, säger hon och berättar att när hon ser tillbaka på året har just de här sista veckorna varit helt avgörande:

– Ja… det jag kan säga är att de här sista veckorna efter EM och Göteborgs GP har varit så mycket bättre än månaderna jag hade innan dess och det är jag superduper-glad över. Visst, jag har gett allt på varje träningspass tidigare men nu har det varit 120 procent på varje pass. Det har gjort ont, men nu är det mer vila och jag ville hellre lida med tuffa, tuffa träningspass då för att vara i form nu.

Pressträffen är lite rörig och Khaddi rycks fram och tillbaka mellan tv, radio och andra tidningar. Men innan det är över undrar jag om hon känner att det här året har påverkat henne på något särskilt sätt.

– Ja, jag har lärt mig att lyssna på min kropp väldigt mycket. När jag kommit upp på en högre nivå då blir det också att man känner av mer i kroppen.

Finns det en stolthetskänsla i att du klarat av att ta dig igenom problemen under året och nu står här och är redo? 

– Ja! Jag känner mig väldigt stolt över att jag har orkat ta mig hit. Men jag är väldigt tålmodig när det gäller saker som jag lägger ner väldigt mycket tid på. Jag vill bara hoppa och det kan jag bara göra om jag har gjort allt annat rätt.

Text

Foto